Annons:
Etikettnovell
Läst 10026 ggr
lisette
3/19/10, 1:59 AM

En kärlekshistoria...

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Alla har vi våra favorit och drömhästar, drömhästen som man vill äga. Den hästen som vi alltid älskat och velat ha. Inte alla får uppleva den drömmen, men jag har gjort det och här kommer min och Oskars historia.

När jag var liten och gick på en ridskola en bit ifrån mitt föräldrahem så fanns det en stor trygg fjording vid namn Oskar. Oskar var speciell med sina vackra, lugna ögon och manen som ibland var klippt och ibland hängde på varsin sida om halsen. Jag kommer så väl ihåg vilken spilta han stod i och den gången då jag skulle tävla honom. Han var så otroligt stark och stack med mig, det blev kaos i ridhuset och jag flög av.

Ägarna till ridskolan skiljdes och jag valde att följa kvinnan. Hästarna delades upp och tyvärr fick inte Oskar följa med hennes flyttlass. Åren gick och jag tänkte med jämna mellanrum på min lugna stadiga vän med de vackra ögonen. En dag 2005 satt jag på jobb och tittade som vanligt på Hästnets annonser, jag skulle ju inte ha någon häst för jag hade redan en häst på foder. Men hästintresserad som man är tittar man ju ändå. Döm min förvåning när jag såg min kära Oskar på annons. Han hade börjat bli gammal och de sålde därför honom.

P1010039.JPG

Oskar jagar en nykomling i hagen

Jag körde ut till ridskolan tillsammans med en gammal granne. När jag gick i hagen så hade jag stora fjärilar i magen och fick tårar i ögonen när jag såg min gamle vän. Han var rund och hade samma ovårdade man som förr. Några märken från en illasittande sadel hade uppkommit på manken. Det var så roligt att se honom igen.

Funderade länge på om jag skulle köpa honom, men jag beslutade tillslut att jag skulle behålla min foderhäst.

Det gick ett år och jag började ångra mig att jag inte hade köpt Oskar. Foderhästen lämnades tillbaks och jag köpte två egna hästar istället.

En vårdag satt jag hos en ny bekantskap då det ringde en kvinna och frågade om en fjordhäst som gick en bit bort. På papperna stod det Oskar. Jag hajade till, för jag tror inte det finns så många fjordhästar som heter Oskar i Skåne. Körde bort till betet för att titta på hästen. Hästen i fråga hade lite annorlunda färg än vad min Oskar hade. Men det kändes som rätt häst ändå. Körde hem för att kika på bilderna som jag tog när jag hälsade på Oskar året innan. En av mina vänner följde med tillbaks till betet och när jag kom ut i hagen och såg samma vita märke på hästen i hagen som hästen på mina bilder hade kom stora tårar. Min Oskar stod hos en vän till mig och kunde kanske äntligen bli min?

Några dagar gick och jag bestämde mig för att köpa Oskar. Helt plötsligt stod det tre hästar i sommarhagen och jag fick raskt bygga en box till.

060611.jpg

Oskar och Brago samma dag som Oskar kom hem…

Jag tror på ödet ibland och detta är ett sådant fall. Det finns få hästar som verkligen rotar sig djupt i hjärtat på en. Oskar är en av de hästar som betytt mest för mig.

Han blev ungefär 22-23 år gammal och vilar nu i sin sommarhage, han fick avsluta sitt liv hos mig, precis som jag ville. Jag hade honom lite mer än ett år och han började bli skruttig och haltade av och till. Han hade haft ett långt liv på ridskolan och fick avsluta det skönt, utan några som helst krav på sig.

mms.jpg

En sensommarkväll…

Tänker på honom varje dag och saknar min kära vän så otroligt mycket ibland.

There's no one like you…

Annons:
Lorita
3/19/10, 7:58 AM
#1

Kyss det är kärlek på hög nivå Kyss det finns ett uttryck jag gillar "alla hästar förtjänar att älskas av en liten flicka" Kyss så sant och små hästflickor är vi hela livet Skrattande

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




AusaBausa
3/19/10, 8:32 AM
#2

Ja det är riktig kärlek det…min drömhäst heter Krabat. Han fick också komma hem till mig sina sista år och lades till sista vila på den mark han var uppfödd på, då 37 år gammal…

RIP min älskade envisa lille shettishingst.

TovaHult
3/19/10, 11:18 AM
#3

Tårarna rinner när jag läser din historia! Underbart :)

Zadeira
3/19/10, 11:21 AM
#4

Gaah, lisette, nu får du mig att gråta. Mestadels för att genom dig hittade jag ju också Oskar igen.

Jag sa alltid på ridskolan att när Oskar blir gammal ska jag köpa honom så han får sluta sitt liv hos mig. Sen försvann han spårlöst. Men när vi fick kontakt och jag såg hur han hade det hos dig blev jag lycklig, för då fick han ändå ett bra sista hem.

Även jag tänker på honom ofta. Han var speciell. Otroligt speciell. Världens finaste.

HannaT
3/19/10, 2:35 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#5

Jättefin historia Lisette. Kärleken till en häst är verkligen fantastisk! Jag vill inte ens tänka tanken att Kalle någon dag måste lämna mig…

Hanna Törmälä, sajtvärd för hästhoppning.iFokus.
Läs gärna min blogg: tormala.devote.se.

jackiejohn
3/19/10, 7:41 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

Jag blir gråtfårdig av att läsa din historia Lisette……

Min största hästkärlek var oxå en fjording som jag växte upp med vi var jämn gamla med 1½ månads mellanrum, hon och jag hitta på SÅÅ mycket saker envis som satan var hon men snäll som bara den! Fick avsluta sitt liv alldeles för tidigt, endast 14år gammal i akut fång Gråter Nu vilar hon under den stora eken i hagen och jag tänker på henne varje dag och plågas av tanken att hon rädda mitt liv en gång men jag kunde inte rädda hennes…

Jag älskar mina två nuvarande hästar oxå men hon var den första och största kärleken :')

Annons:
lisette
3/19/10, 9:45 PM
#7

jag tror att man måste vara hästmänniska för att man ens ska kunna förstå känslan av att hitta den hästen som man önskat sig hela sitt liv…

det är sorligt när man förlorar dem, men det måste ju tyvärr ske någon gång! =(

Killen
3/20/10, 1:20 AM
#8

Vilken fin historia

kissmekate.blogg.se

gejsa
3/20/10, 11:24 AM
#9

Precis så känner jag för min gamla gobban som jag nu har fått tillbaka. Jag tänker låta honom få somna in hos mig och inte lämna bort honom mer.

Johanna
3/20/10, 3:25 PM
#10

underbart! :-)

Cilla89a
3/20/10, 3:32 PM
#11

Åh, så fint :) Känner igen mig mycket med Japp, när man var en liten ridskoletös och rännde nere på ridskolan dagarna i ända och kunde knappt ens drömma om att en dag få köpa Japp. Men plötsligt hände det ;)

Medarbetare på Dressyr.ifokus

LinaN
3/23/10, 3:31 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#12

Kommer ihåg när du släpade med mig ut till den beteshagen och vi klättrade mellan trådarna och började prata med Oskar. Det var något märke du sa att du kände igen och jag sa att det kan ju inte vara så många andra oskar i skåne direkt.

Sen gick det som det gick, du fick hem din oskar, som höll på att jaga livet ur stackars harry när harry kom hem till dig på sommarbete! :D

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

Noukah
3/27/10, 3:29 PM
#13

Vilken underbar historia Lisette.
Så glad för din skull att ni fick tillbringa den sista tiden tilslammans.

Får mig att minnas tillbaka då även jag har en sådan här osannolik historia, som dock är rätt lång… But here it goes.

Började på samma sätt som för dig, jag var liten och började rida på ridskola. Dröjde inte länge föränn jag föll för en liten ponny som då ägdes av ridskolan. Jag var helt salig varje gång jag fick honom på lektionerna och stod och pysslade om honom i spiltan i timmar.
Efter att ha avancerat upp till en viss grupp, så var man även berättigad att bli skötare, och jag såg snabbt att det fanns en ledig plats på min favoritponny. Tyvärr så togs den platsen fort bort igen och det skylldes på att han vantrivdes med fler skötare. Visst, det stämde säkert men då var man ung och dum och jag tänkte surt att skötaren som redan stod på honom endast ville ha hästen för sig själv.

Jag visade mitt missnöje i ett halvår, då ridskolans ungdomsgrupp plötsligt bestämde sig för att låta mig bli skötare ändå. Då blev jag överlycklig men senare misstänkte jag att detta bara var ett fulspel gentemot den andra skötaren då även denne var med i ungdomsgruppen - otroligt synd att låta småtjejer ansvara för sådana här system då det uppenbarligen pågår många dispyter. Tyvärr så hamnade ju jag emellan detta.

Inte långt senare fick jag reda på att ponnyn skulle säljas, och jag blev helt förstörd. Det visade sig att det faktiskt var skötaren själv som skulle köpa honom, och nu i efterhand så var det självklart det enda rätta då personen hade skött honom väldigt fint i många år så inget ont mot det. Var mest jag som blev sårad och jag önskar att jag hade vågat vara mer rätt fram. Under de resterande månaderna innan hästen åkte, så stod hon och kuttrade med alla om hur bra allt skulle bli och att hon var så glad, utan att ens vända sig till mig och prata med mig personligen, och jag stod bara en meter ifrån i samma spilta och kände mig så dum och grundlurad.
Så det blev ett väldigt tråkigt avslut på det hela och jag blev snabbt rätt bitter pga händelsen plus att jag hade svårt att släppa taget om min favorithäst.

Efter detta så tog jag en paus med ridandet, det kändes inte kul längre.
Sedan började konstiga saker att hända, som jag fortfarande inte kan förklara på annat sätt än att det var ett gäng sjuka sammanträffanden.

Tvår år efter att hästen åkt hade jag fortfarande inte tagit upp ridandet igen, men jag tänkte fortfarande på ponnyn som betydde så otroligt mycket för mig. Den hösten började min famij så smått börja leta ny lägenhet och vi gick på många visningar. En helg så var det visning på ännu en lägenhet och jag följde troget med för att ge min input. Ja, lägenheten var ju fräsch och ljus, helt ok. Det ser ut att vara en familj som bor här, och jag går in och tittar i föräldrasovrummet. Plötsligt så ser jag ett barnfoto på byrån och en rysning går igenom hela kroppen och jag blir alldeles stel. Herregud tänker jag! Fan det där ser ju ut som…

Jag fortsätter vidare in i vardagsrummet och mycket riktigt. Där på hyllan finns ytterligare ett stort foto - PÅ PONNYN!

Jag visste ingenting om skötaren som köpte honom, och nu så stod jag plötsligt i deras hem och är så inpå deras liv som jag bara kan bli. Jag fortsätter till hennes rum och rummet var fyllt av foton på henne och hästen. Jag kan knappt beskriva hur jag kände just då. jag var totalt chockad. Det kändes lite som när man är i rummet som tillhör ett gammalt ex och man får se alla deras lyckliga foton.

Man kände sig så ovälkommen och utanför, och att man inte borde vara där. Jag var skärrad i flera dagar och kunde inte fatta vad som hade hänt, för hur stora är oddsen egentligen?

Det hinner gå ytterligare två år och då var det 4 år sedan han åkte. Den våren bestämde jag mig för att äntligen börja rida igen, och jag blev medryttare.
Den sommaren så flyttade min häst på sommarbete och gick på lösdrift hela den sommaren. Betet låg i ett annat stall en bra bit därifrån, jag hade aldrig varit där. Första gången jag åkte ut dit så såg jag att det låg ett grannstall bara ett stenkast bort.
Det sjuka var att det hette likadant som stallet dit min favoritponny flyttade(detta hörde jag endast ryktesvägen) så jag blev ännu en gång påmind av allt och fick nästan gråten i halsen när jag såg hur nära "mitt" stall låg deras.

Det var för övrigt ett fantastiskt ställe med mysiga ridvägar och vi hade en underbar sommar det året. Efter bara några dagar, när jag en morgon skulle hämta min häst i hagen som vanligt, så såg jag att det stod hästar i grannhagen.
Jag gick närmare och tittade och plötsligt slog hjärtat en volt i bröstet på mig.

Tror ni inte att mina drömmars ponny står i hagen intill och mår som en prins?

Han var så ofattbart fin och jag kunde inte fatta att det var han. Jag hade känt igen honom närsomhelst.
Det stallet var ju också privatägt förståss och jag hade ingen behörighet dit egentligen, men jag struntade i det och smet in under staketet. Och det var så värt det.
Jag satt där i gräset medan han låg och halvslumrande med mulen vilandes på mitt knä. Jag satt där och småpratade i säkert en kvart och kunde inte vara lyckligare. Nu såg jag ju hur bra han mådde och jag kunde ge mig själv tid att äntligen släppa taget och gå vidare. Så det var verkligen värt det.

Jag hade en helt fantastisk sommar det året med min medryttarhäst och bara det att jag kunde se ponnyn i hagen intill när jag hämtade min häst på morgnarna var bara en enda stor bonus.

Sånt här händer inte heller varje dag, och jag är evigt tacksam över att min medryttarhäst faktiskt ledde mig tillbaka till ponnyn så att jag kunde få ett avslut. Helt sagolikt. Tyvärr så tror jag inte att ponnyn lever längre, då jag även via ryktesvägar fått höra att han gått bort. Men jag vet att han haft ett långt och lyckligt liv så jag sörjer inte speciellt mycket. Han förblir ett minne för livet och den finaste lilla häst jag någonsin känt.

Annons:
lisette
3/27/10, 8:43 PM
#14

#13 vissa saker är ju bara meningen att det ska vara… härlig historia!

Upp till toppen
Annons: