Annons:
Etikettnovell
Läst 8174 ggr
Zadeira
4/5/10, 2:38 PM

Min drömhäst- Lady Henrietta

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det har gått många år nu… Många år sen jag bestämde mig för att berätta vår historia. Jag har flera gånger försökt skriva ner vår historia, men efter några rader tappar jag tråden och sen blir det inte mer. Den här gången är det dags.

Många gånger har man hört att det var "kärlek vid första ögonkastet" när någon hittat sin drömhäst. Så var inte fallet med mig och Hettan. Jag gick första året på ridskolan och hade inte ögon för någon annan än Oskar, fjordingen. Jag skötte honom en dag i veckan och älskade honom oändligt. Annat var det med ridlärarens privata häst. Ett brunt fullblodssto som stod längst ut i gången närmast ridhuset och surade var gång man gick förbi med en annan häst. Jag tyckte inte hon såg speciell ut och inte alls verkade hon trevlig.

*

Det tog mig ett år innan jag plötsligt en dag stod framför Hettans box och tänkte att hon kanske inte var så tokig. Av ett rent impulsanfall frågade jag den dagen Susanne, ägaren, om jag fick pyssla om Hettan på söndagarna, borsta, mysa och sådär. Från minuten jag började rykta henne visste jag att vi passade ihop. Jag undrade hur det kunde ha gått ett helt år utan att jag märkt Hettan. Jag var väl inte redo förrän den där söndagen då allt plötsligt föll på plats.

Hettan och jag.JPG

Enda fotot med oss tillsammans

Lady Henrietta e. Aragon u Bold Apple, född 1987 precis som mig fast hon i februari och jag i oktober. Mörkbrunt sto med bläs som blev till en strimma, vit kota på vänster bakben. Hon hade gått på galoppbanorna. 42 placeringar. Det var genom en skada hon kom till Susanne långt innan jag ens börjat rida. Jag kunde aldrig gissa att hon skulle försvinna så snart.

Hettan hade problem med sina bakben. När jag tänker på det idag inser jag hur lite jag visste egentligen. Hade jag varit äldre hade jag frågat mer, tagit reda på mer, men just då kändes det som att det inte spelade någon roll. I början var det inte så ofta hon var dålig, men de gånger hon var det var hennes bakben svullna och varma, hon var hängig och grinade mot andra hästar mer än vanligt. Jag borstade henne extra, satt i boxen hos henne och vi promenerade länge utanför stallet så hon skulle få röra på sig. Kanske är det alla dessa stunder som gjorde att vi kom så nära varandra. Vi umgicks i alla svåra stunder.

*

Två gånger under vår tid fick jag den stora äran att rida på henne. Första gången var nyårsdagen då jag fick skritta av henne efter att Susanne hade ridit. Jag var så stolt. Andra gången var en på knattelektion med tre små nybörjare på små, små ponnier. Jag har aldrig varit med om en sån magisk känsla på hästryggen. Hettans trav var enorm och djup, jag satt som klistrad på henne. Hon bara sjönk in i form och gick med magisk energi i stegen, och jag hade aldrig ridit en häst i form förut. Jag hade aldrig suttit på annat än ridskolans skumpiga, klumpiga hästar som aldrig gick rätt. Hettan var allt annat. Hon var magisk att sitta på och jag har aldrig ridit med samma flyt som den gången, trots att jag blivit en mycket bättre ryttare.

*

Under våren gick det sakta utför. Hettan blev oftare dålig. Det fanns inget att göra åt det, något var ohjälpligt fel. Jag tog hand om henne efter bästa förmåga, jag borstade henne, jag promenerade en massa med henne, jag stod i vårsolen och tvättade hennes svullna ben där huden spruckit upp. Vi bara existerade tillsammans. Vissa dagar tänkte jag att det vore bättre att avliva henne, men så var hon nästan bra igen veckan efter och jag tänkte att hon hade lång tid kvar.

Hettan och Cracker Nut.JPG

Hettan och kompisen Cracker Nut

När sommarlovet kom åkte Hettan på sommarbete hos Susannes sommarställe. Jag tänkte gång på gång att jag skulle åka och hälsa på. Sommaren gick, och när det plötsligt var augusti och närmade sig ridskolestart insåg jag att det var dags att ringa Susanne. Jag minns inte mycket av samtalet mer än att Hettan inte fanns mer. Susanne hade inte haft ork att ringa mig, men efter tre kolikanfall och med tanke på Hettans benproblem hade de valt att låta henne somna in ett par veckor innan. Jag har aldrig känt mig så tom som efter det samtalet. Min själsfrände var borta, och jag hade inte ens sagt ett ordentligt farväl. Vi skulle ju ses så snart igen…

Och som för att verkligen avsluta det hela fick vi som ridit på ridskolan några dagar senare veta att ridskolan lagts ner. På ett sätt var det skönt. Jag skulle inte behöva se Hettans tomma box. Jag ångrar fortfarande att jag inte åkte upp den sommaren och hälsade på, att jag inte var tillräckligt med henne den sista tiden. Jag gråter fortfarande över Hettan då och då, och kommer alltid att göra det.

*

Jag var ung och oerfaren på den tiden. Jag visste inte då att det var så speciellt det jag och Hettan hade. Det var ju första gången jag skötte en häst på riktigt och jag trodde det skulle kännas så varje gång. Det är inte fören i efterhand som jag insett att jag hade min själsfrände i henne, att det aldrig kommer bli likadant med någon häst igen. Det är inte fören i efterhand som jag önskar att jag varit med henne flera dagar i veckan, att jag tagit reda på mer om hennes skada och hennes liv, att jag tagit mer än två fotografier av henne. Vi fick alldeles för lite tid tillsammans och jag önskar att jag insett redan då hur speciellt det vi hade var. Själsfränder.

"I varje människas liv finns det någon som förändrar allt. Denna någon stannar inte för evigt. Bara tillräckligt länge."

Annons:
lisette
4/5/10, 11:13 PM
#1

behandlade de henne något? oskar såldes ju av en anledning och jag misstänker att det inte var för att han var för gammal…

Primee
4/6/10, 12:09 AM
#2

Vad fint du har berättat om henne, får tårar i ögonen när jag läser det :´)

bell
4/6/10, 11:05 AM
#3

Vilken härlig historia. Alla hästar förtjänas att älskas så. Enligt mig gav du henne det finaste. Kram på dig.

Zadeira
4/6/10, 12:07 PM
#4

#2 och 3, tack ska ni ha! Era ord värmer.Jag blir helt rörd när ni säger så.

Minetta
4/6/10, 8:18 PM
#5

jättefint skrivet! :)

Upp till toppen
Annons: