2007-02-15 22:07 #0 av: lisette

Vad vore väl en riddare utan sin blänkande rustning och långa lans? Eller hästen utan sina heltäckande ringbrynjor?

 

RIDDARENS VAPEN OCH RUSTNING

En nutida riddare bör ha tillgång till ett antal vapen för att kunna genomföra ett tornerspel. En fast lans, ett spjut eller pik, ett svärd och ett sidovapen är en bra början. Vidare kan man få användning för ett kastspjut, ytterligare ett sidovapen och kanske till och med en pilbåge (de är egentligen bara de generella säkerhetsaspekterna som sätter gränser för vad man kan visa upp för grenar under ett spel).Man behöver också en sköld och en hjälm, som båda ska vara tillverkade av material som tål allt som en riddare kan utsättas för.

Genom att vaddera hjälmens insida och sköldens baksida skonar man sitt ansikte och sin vänsterarm vid kollisioner.
De som tillverkar riddarens vapen kallas vapensmeder, eller klingsmeder. Idag finns såklart inte lika många som på medeltiden, men på historiska marknader är det inte ovanligt att man träffar på smeder och flera av dem är väldigt duktiga på att smida svärd, knivar och spjutspetsar med mera.

Riddarens rustning har varierat i utseende genom historien, från att först ha bestått av jackor vadderade med hästtagel till att sedermera tillverkas helt i metall. De flesta tornerlag i Skandinavien och Europa gör sitt yttersta för att efterlikna riddare och tornerspel från cirka år 1250 till år 1400. Det innebär för de flesta en vadderad jacka under en ringbrynja av fjäderstål, en tabard (en form av ärmlös tunika) med riddarens vapensköld på, en ringbrynjehuva under hjälmen, handskar och eventuellt ringbrynjebeklädda byxor. Sedan tillkommer olika detaljer, som oftast beror på om riddaren vill efterlikna rustningar från tidig eller sen medeltid.

Gemensamt för alla rustningar är att de är tillverkade för att skydda riddaren, och precis som med vapnen så måste rustningarna provas ut så att de passar sin bärare. Att rida med en rustning som inte passar kan vara lika farligt som att rida helt utan skydd.

En komplett rustning är tung att bära - i vissa fall uppemot 35 kilo!


 
HÄSTENS UTRUSTNING
                     
Precis som riddarnas klädsel och rustningar kunde variera, så kunde också hästarnas utrustning se olika ut. De tidigaste tornerhästarna var ofta klädda i stora tygsjok, i silke eller grövre tyg, som täckte hela huvudet och framdelen samt bakdelen bakom sadeln. Dessa tygsjok kallas idag oftast för schabrak, om än något felaktigt. Under senare medeltiden blev det vanligare med mindre tygstycken, som inte gick lika långt ner över hästens ben, eller så var de helt täckta med ringbrynjor eller andra metallrustningar, för maximal motståndskraft mot stötar och stickvapen. Dessa vägde dessvärre väldigt mycket och en häst klädd i brynja kunde inte förväntas orka lika mycket som en häst klädd i tyg. Tygstyckena dekorerades på samma sätt som riddarens tabard, alltså i riddarens färger med hans eller hennes symboler. (Mer om detta i Del 4.)
                     
Sadlarna som användes på medeltiden kunde se väldigt olika ut, med antingen höga fram- och bakvalv eller nästan obefintliga sådana. Generellt ville man ha stöd och skydd av höga fram- och bakvalv i strid, medan man i tornerspel och andra kampspel ville ha så enkla sadlar som möjligt, för att kunna ramla av vid kollisioner. Hade man istället ett högt bakvalv när man träffades av motståndarens lans så fanns en risk för allvarliga skador. Därför var en avramling ofta att föredra. De sadlar som finns idag, som mest påminner om medeltidens sadlar, är de spanska och portugisiska modellerna, men den klassiska westernsadeln är också ganska tidstypiskt korrekt, om man bortser ifrån sadelhornet.
                     
Tränsen som användes på medeltiden var ofta gjorda av breda läderremmar med utsmyckningar i silver, mässing eller andra metaller. Också betten var rikligt utsmyckade och tyglarna dekorerades ofta med tygremsor i riddarens färger. Det var inte heller ovanligt med bjällror, metallbitar, nitar och tofsar.
                     
Hästarnas skor hade ibland en klack vid trakten för bättre grepp, eller så var de försedda med flera stora, rundade broddar.

Bilder Copyright Ahnna

Av: Ahnna

Datum för publicering

  • 2007-02-15