Annons:
Etikettnovell
Läst 6962 ggr
lisette
2007-08-16 03:51

Livets dotter del tre

Sista delen i novellen skriven av Abico

Puben "Hönsgrytan" kryllade av folk och alla skrattade och skrålade högt, alla utom tre mörk klädda män i ena hörnet av Hönsgrytan. Det var en äldre man och två lite yngre och dom samtalade lågt, framåtlutade över bordet.
"Det glädjer mig att få höra att ni tagit er hit utan missöden. Och att ni även varit hos Elise är ett plus. Sa hon något speciellt?" Jack verkade ha återhämtat sig från den värsta chocken efter hus branden men ännu var han sotig i ansiktet och Ebony visste att det inte bara var hans mage som gjorde att tröjan buktade ut så väldigt utan att han också hade den lilla trasdockan i tryggt förvar innanför den.

Ebony och George redogjorde snabbt för Jack vad som blivit sagt hos Elise och Jack satt tyst och lyssnade tills dom var klara.
"Jag har alltid vetat att den här dagen skulle komma…" Sa Jack sedan långsamt.
"Jag minns hur Caleb, alldeles utom sig av trötthet stod utanför Imriths grottöppning, med Emeralda intill sin sida. Han sa åt oss att kämpa in i det sista, och det gjorde vi. När odjuren kom så slogs vi in i det sista. Det första vi såg av dem var de väldiga skuggorna som dom kastade på marken och över oss. Sedan steg dom ner med väldiga duns som fick jorden att yra upp från marken då deras stora fötter tog mark. Det var första gången vi fick se Avanterna i den här skepnaden och vi stod alla som fastfrusna av fasa en kort stund. Men vi drog våra svärd och mötte dom. Och dom drog sig tillbaka, efter långa strider så drog dom sig tillbaka, vi trodde segern var vår, men då såg vi… Caleb och Emeralda var borta." Jack satt och skakade på huvudet åt minnet.
"Under många månader hörde vi inget av dem, jag var säker på att dom var döda båda två. Men en dag så kom Caleb inrusandes i mitt hem, ni anar inte hur glad jag var att se honom. Jag frågade var han hade Emeralda men han bara skakade på huvudet och sa att Kendo hade tagit henne, att hon nog inte överlevde. Mitt hjärta sjönk som en sten, nu var allt förlorat, Livets ljus, hon som gav liv, hade dött. Men så sa han att hon efterlämnat en liten dotter, denna flicka skulle nu ta över platsen som Livets ljus. Jag frågade var hon fans men det kunde han inte berätta, utan lovade bara att hon var säker." Jack såg upp på Ebony.
"Och nu ser jag ju att du var säker, Caleb gjorde rätt i att gömma dig till dess att du, idag, är redo att ta platsen som Livets ljus." Jack log mot Ebony som genast började protestera.
"Ta platsen som Livets ljus? Nähä, du. Jag kan gärna hjälpa till att befria världen eller något. Men att bli Livets ljus tänker jag inte." Ebony såg bestämt på Jack.
"Men du har som tur är inte så jättemycket att säga till om i den här frågan, det är ditt öde att bli Livets ljus. Så förr eller senare kommer du att bli det."
"Han har nog rätt där, Ebony." sa George som suttit tyst under hela samtalet.
Ebony fräste surt åt honom att vara tyst och sedan gick hon ilsket ut ifrån puben.

De numera tre ryttarna red fram på smala stigar i en stor skog. Ebony red först, fortfarande sur efter vad som blivit sagt på Hönsgrytan kvällen innan. Efter henne red George och Jack tätt ihop, och dom talade lågt med varandra. Ebony tyckte sig plötsligt se hur något rörde sig mellan träden. Hon stannade Morion och såg in mot skogen.
"Vad är det?" undrade George bakom henne.
"Jag tror det var någon där"
George och Jack spanade in i skogen på det ställe Ebony pekade på, men kunde inte se något.
"Det var nog inget…" sa Jack tillslut
Hästarna började åter röra sig framåt, men hade inte kommit långt innan dom stannade upp igen. Framför dom på stigen stod en lång alv med ljust hår till armbågarna. Han hade spetsiga öron och ett lugnt uttryck i de blå ögonen.
"Välkommen hit, Dotter av livet. Vi har väntat dig." Ebony slängde en blick över axeln för att se om det var till henne eller någon annan han talade, någon Dotter av livet. Men där var ingen annan än hon själv, George och Jack.
"Jag?" frågade hon alven, men han bara fortsatte att tala.
"Jag är Ailhak. Kom med mig, vänner."
Lite tveksamt följde de tre ryttarna efter Ailhak, djupare in i skogen.
"Dotter av livet?" viskade Ebony undrande till Jack men han bara flinade roat åt henne.

Alven Ailhak tog med Ebony, George och Jack längre och längre in i skogen. Helt plötsligt fann dom sig stå i en sal av träd, träden stod tätt ihop som väggar och man hade flätat ihop de väldiga trädkronorna som ett tak. Solens strålar letade sig in igenom trädens bladverk
och gav salen ett grönskimrande ljus. Ebony kunde inte låta bli att flämta till vid synen och Ailhak vände sig genast om och log mot henne.
"Det glädjer mig att ni gillar det, Miriliah."
Ebony vände sig undrande mot Jack och George.
"Miriliah?"
Men Jack och George såg lika förvånade ut dom.

Ailhak förde med sig sällskapet fram till en stor tron av mörkt trä. På den satt det en mycket gammal alv. Hans långa hår var likt långa silver trådar och han höll, liksom alla de andra alverna, huvudet högt och värdigt.
"Evendil, Hans nåd, Ebony och hennes vänner har nu anlänt." Ailhak bugade sig djupt och gick sedan sin väg.
Den gamle alven, Evendil såg uttryckslöst på ryttarna framför sig.
"Jack, det glädjer mig att se att du ännu tjänar Livets ljus troget."
"Ja, Ers nåd."
"Och vem är det mer du har med dig, Ebony?" Evendil synade George, där han satt på sin häst, uppifrån och ner. George såg ut som om han helst ville försvinna långt, långt bort från alvkungens blickar.
"Minsann är det inte Alexhander Regheil." Alven ställde det inte som en fråga utan mer som ett konstaterande.
"Nej, Ers nåd. Jag är Alexhander Regheils yngste son, George Regheil."
"Nåväl, ni är mycket lika." Alven vände sig slutligen mot Ebony. Han satt tyst en lång stund och sedan sa han långsamt.
"Är du medveten om att hela den här världens framtid ligger i dina händer?"
Ebony ryckte till, ingen hade tidigare lagt fram det på det sättet, hon sökte efter ett bra svar på frågan men alven förväntade sig tydligen inget sådant.
"Vi ser gärna att ni stannar som våra gäster över natten."
Ebony hade insett att man inte sa emot alvernas konung hur som helst så att Jack tackade ja till inbjudan förvånade henne inte alls.

Evendil hade genast sett till att hans gäster fick mat och sovplatser och att deras hästar fick det samma. Ebony blev visad till ett stort träd som alverna "gröpt ur" och sedan inrett med en liten säng, ett bord och två stolar. Alvkvinnan frågade om Ebony ville ha något men hon tackade nej och sa att hon helst bara ville vila en stund. Så alven lämnade henne ifred och Ebony sjönk utmattad ner på sängen. En stund låg hon och funderade över allt som hänt sedan hon lämnade sin farmor uppe i Michall. Till slut måste hon ha somnat till, för när hon åter öppnade ögonen var det mörkt i rummet och hon kunde höra hur någon knackade på trädet utanför.
"Kom in." Sa Ebony yrvaket och in kom George.
"Evendil har bjudit oss på en fest måltid, Jack tackade ja."
"Jaha, då får vi väl gå då." Ebony drog handen igenom sitt korta hår och reste sig sedan från sängen för att följa George ner till festen.

Alverna hade dukat upp väldiga bord med mat och alla skrattade och hade trevligt.
Ebony satt mitt emellan George och en sur gammal alv som kallades Barth. Festen höll på länge och väl och Ebony hann äta flera stora portioner, först nu hade hon insett hur hungrig hon varit det senaste och maten som serverats var det godaste hon någonsin smakat. Evendil höll flera tal om "Livets ljus" och att nu hade hoppet återvänt med Ebony. Till slut började alverna lämna borden och Ebony, George och Jack gjorde det samma.

Evendil hade sett till att alla tre fått med sig mer mat och lite nya kläder i sin packning när dom gav sig av morgonen därpå. Dessutom skickade han med dom en ung alv, Seith, som enligt Evendil var en av de främsta bågskyttarna i hela Sorbeth. Han skulle hjälpa till att få fram Ebony oskadd till Imrith.

Med Seith ridandes barbacka på en skimmel i täten så red Ebony, George och Jack ut från Evendils skog. Hela dagen red dom nästan helt utan pauser, mest var det öde mark men en gång stötte dom på två andra ryttare. Då var Seith beredd med pilbågen och Jack och George satt med händerna på sina svärdfästen, redo att försvara Ebony om ryttarna skulle visa sig vara ute efter att skada henne. Framåt kvällen beslutades det att dom skulle slå läger i skydd av två stora stenblock som låg lutade mot ett litet berg, där knödde dom in sin packning och kom fram till att Ebony skulle sova därinne medan de andra skulle sitta vakt utanför. Nu när dom var så nära så var det viktigaste att Ebony inte kom till skada, om de andra fick sova lite dåligt var inte så jätteviktigt enligt Seith. Faktum var att man kunde skymta Imriths topp vid horisonten och Jack gissade på att det var en och en halv dags ritt innan man var framme. Men då måste man först korsa Pelargoon, den plats där Kendo troligen satt och lurade.
Medan de andra tre satt och talade lågt till varandra utanför "grottan" så la sig Ebony till rätta för att sova.

Ett vrål väckte Ebony ögonblickligen, och utanför grottan hörde hon det typiska klingande ljudet som kommer när metall möter metall. Snabbt kröp hon fram till öppningen och så till sin fasa hur Seith, George och Jack försökte jaga bort tre kraftiga män. Seith sköt snabbt pil efter pil mot en av männen men denne vek med en omänsklig skicklighet undan för varje pil. George och Jack stod med sina svärd i fasta grepp och försvarade sig mot motståndarna som ständigt slängde sig fram med sina svärd höjda i snabba anfall. Ebony såg med fasa hur George snubblade till och tappade balansen, bara för en sekund, men det räckte för att den stora mannen skulle få övertaget. I nästa stund var George nere på marken och mannen stod med svärdet höjt över honom, redo att göra det avslutande hugget mot hjärtat. Ebony flög upp från sitt gömställe och rusade ut på den öppna platsen där striden höll på.
"Nej, låt honom vara!" skrek hon med tårarna rinnande nerför kinderna.
Mannen snurrade runt och hans breda ansikte sprack upp i ett elakt flin när han fick se Ebony, genast släppte han George och var istället på någon sekund över hos Ebony.
"Rör mig inte!" fräste Ebony och försökte komma loss ur det grepp han genast kopplade henne med.
"Låt henne vara" sa George, som kommit upp på benen, hotfullt och tog ett steg närmare med höjt svärd.
"Lite närmare, och flickan är död." Svarade mannen som höll Ebony och tog upp sin dolk och placerade den mot hennes hals.
Nu hade de andra fyra också slutat strida, de andra två biffiga männen stod och flinade lika mycket som han som höll Ebony.
"Låt flickan gå!" röt Jack.
"Nej."
Seith lade en pil på bågsträngen och spände den i riktning mot Ebony och mannen.
"Är du säker?" flinade mannen och ruskade om Ebony så att hon kunde känna dolken rispa hennes hud.
Alla tre männen började skratta högt, det glittrade till i deras ögon och i nästa stund stod där dom stått istället tre stora bevingade odjur. George, Jack och Seith ryggade tillbaka en bit inför synen. Och så med ett fast grepp om Ebony lyfte de alla tre och flög.

Ebony kunde minnas hur hon efter striderna vid grottan blivit lyft upp i luften av Avanterna som förvandlat sig till jättelika bevingade odjur. Nu satt hon i ett litet stenrum med jordgolv och gallerfönster, allt talade för att det var en fängelsehåla och att hon blivit tagen till Pelargoon, Kendos högkvarter. Släpande steg och skuggorna av tre robusta manskroppar sa henne att det var dags. Ebony kröp ihop intill den kalla stenväggen och försökte göra sig osynlig. Den tunga järndörren gled upp utan några problem, hon kunde se för sitt inre ur hon kvällen innan, gång på gång, kastat sig emot den för att komma ut men det hade bara lett till att hon fått stora blödande sår. Efter en stund hade en lång man kommit in till henne och sagt åt henne att hålla sig tyst för imorgon skulle det vara över och när hon frågat vad som skulle vara över hade han sparkat till henne hårt i magen och gått sin väg. Och nu var det alltså dags, det skulle ta slut. Männen kom in och två av dem tog tag i varsin arm på henne och eftersom Ebony kände sig alltför svag för att gå efter att ha suttit utan mat i nästan ett dygn och kämpat för att komma ut tills krafterna tog slut så släpade männen henne med sig nästan hela vägen. Dom förde henne till ett öppet stenlagt område i vad som tycktes vara utkanten av staden.
Där var fullt med folk, och när männen kom med Ebony så flyttade dom sig åt sidan och lämnade vägen fri fram till en stor hög med kvistar och grenar som låg upplagda mot en stor träpåle i mitten. Ebony blev upplyft på rishögen och så band man fast hennes händer vid stolpen. Hon försökte komma loss, rycka sönder repet som höll henne fast, men det gick inte.

En välklädd man med vildvuxet rött skägg kommer och ställer sig framför rishögen och Ebony, han ler.
"Varför vill du så gärna se mig död?" lyckas Ebony få fram. Men hon får inget svar, kanske vet Kendo inte själv varför han hatar den här flickan och hennes familj så innerligt, varför han hatar den här världen och den kärlek han själv aldrig fått uppleva.
"Tänd elden" säger han bara, uttryckslöst. I hans ansikte speglas varken glädje, seger, sorg eller ilska. Han är helt likgiltig. Han kan se hur lågorna hoppar från männens facklor och genast tar fart i det torra riset, han kan se hur flickan återigen försöker komma loss, hur hon misslyckas. Hennes ansikte är blött av tårar, hon sluter ögonen och vrider sig för elden som söker sig över hennes kropp. Hennes mun öppnar sig i tysta skrik, men han kan inte höra.
Folket omkring henne ser ner i marken, slutna ögon, vill inte se, inte höra.
Ett plötsligt ljus, en medaljong. Flickan blundar ännu, med händerna knäppta i en tyst sista bön lyfts hon upp från bålet. Medaljongen kring hennes hals ger ifrån sig ett egendomligt sken. Flickans kropp är inte längre svedd av elden, hon lyfts upp i luften av okända krafter.
Det är Livets ljus som lyfter henne.

Överallt stannade människor och djur upp i sina sysslor, stannade upp i livet. Så kom ljuset, mörkret och tystnaden.

Av: Abico

Datum för publicering

Annons:
bubbelbubbel
2007-08-16 09:05
#1

jättebra abico !!
lite blandning mellan mio min mio och sagan om ringen.
hoppas förlaget gillar den !

Abico
2007-08-16 11:19
#2

Den blev lite lång ^^'
#1 - Förlaget "gillade" den, men dom tyckte inte att jag hade ett tillräkligt "moget" språk. Så dom hälsade att jag skulle komma tillbaka om ett par år. ;P

Hanna 

DojoKelder
2007-08-16 11:42
#3

väldigt bra!! Helt fantastiskt vad bra du skriver!!! =)

Abico
2007-08-16 11:52
#4

#3 - Tack :P Vad glad jag blir.

Hanna 

bubbelbubbel
2007-08-16 19:03
#5

jasså abico ? så tråkigt, men ändå bra att veta vad du ska tänka på :) detdär med språket är väl iof inget man tänker på kanske, men det utvecklas ju med dig när du blir äldre.

Abico
2007-08-16 19:51
#6

#5 - Ja, det gör väl det :) Bara att sätta sig å vänta ^^ Sålänge sagorna och novellerna räcker för att få MVG i svenska så får jag väl var anöjd ;P

Hanna 

Annons:
bubbelbubbel
2007-08-16 21:45
#7

haha ! ja precis, det är ju inte illa att få sånna betyg inte :)
du har ju all tid i världen på dig att skriva ännu mer, så nån dag så kanske något blir utgivet :)

Anna
2007-08-16 22:30
#8

Jättebra skrivet!

Anna, värd på Hästfoto och Webbutveckling

annaattlid.se

Abico
2007-08-16 23:58
#9

#7 - Jo, precis ^^ Han sa det i mailet att "Nästa manus blir säkert publiceringsbart". Så jag håller tummarna ;P

#8 - Tack :)

Hanna 

Magster
2007-08-17 00:24
#10

Helt otroligt bra, du är mycket duktig och jag förstår inte riktigt vad dom menar med lite tillräckligt moget språk?

#8 - Detta påminner mig om något…

Maggan, mgfotografi.webb.se
Medarbetare på Hästfoto.

Abico
2007-08-17 00:36
#11

#10 - Haha, tack ^^ Jag är ju liksom 14 år, så vad dom menar är väl att jag inte skriver som en 30 åring direkt :P Utan mer barnsligt.

Hanna 

klarad92
2007-08-29 19:23
#12

bra skrivet! mkt bra slut :) men fattade inte riktigt, hon dog va..?

Katter3
2007-09-29 14:33
#13

Tyckte den var bra! :)

Mvh Johanna
www.fotografjohanna.se

Annons:
Cola&Bacardi
2011-11-21 10:57
#14

Bra skrivet!

Mvh Linnea 

Upp till toppen
Annons: