10 - Ridning

Att rida med diabetes

2009-02-19 23:31 #0 av: Maja

Har man diabetes är det inte bara att slänga sig upp i sadeln och ge sig ut. Det är mycket viktigt att man noga planerar vad som skulle kunna hända om man till exempel drabbas av lågt blodsocker när man är fast, mitt ute i skogen.

Jag fick diagnosen diabetes typ 1 när jag var 15 år gammal. Det blev lite av en chock, även om jag i stort sett var säker på att jag hade det redan innan läkaren hade ställt diagnosen.

- Hur skulle mitt liv bli?
- Kommer jag behöva ta sprutor varje dag, resten av livet?
- Hur ska det gå i skolan?

Men främst: Hur ska det gå med hästarna?

Mitt blodsocker kunde gå upp och ner lite hur som helst, jag kunde ha bra värden i ena sekunden, medan jag fick alldeles för lågt blodsocker i andra sekunden och skakade, kallsvettades, var yr och illamående. Vad skulle hända om det blev så när jag satt uppe på hästryggen?

Jag red vid den här tiden fortfarande på ridskola, vilket jag är mycket glad över. Hade jag inte gjort det hade det tagit betydligt längre tid för mig innan jag vågade rida igen. Min dåvarande ridlärare har tre söner varav två av dem har diabetes, likt hennes pappa hade. Hon visste precis hur det låg till, hur man hanterade sjukdomen och var ett stort stöd för mig i början.

Hon berättade även att det fanns ett fåtal andra elever på ridskolan som även dem hade diabetes. Det kändes genast mycket bättre. Klarade dem det så skulle jag också göra det!

Första gången jag drog på mig ridbyxorna var jag lite nervös faktiskt. Vad hände om jag skulle få en känning? Tänk om jag inte märkte av det utan bara ramlade av hästen för att jag skakade så mycket? Tankarna snurrade runt i huvudet men så fort jag kom till ridskolan tog min ridlärare emot mig och stöttade mig massor. Hon såg till så att allt kändes bra och det gjorde det faktiskt!

Jag fick ändra mina rutiner lite grann också. Innan jag hoppade upp på hästen skulle jag testa mitt blodsocker. Om jag låg under en viss nivå fick jag äta lite druvsocker och vänta ett tag innan jag hoppade upp. Jag tilldelades den stora, snälla, unga valacken och var lite nervös över vad som kunde hända med min sjukdom, men hans lugn smittade av sig på mig helt enkelt och det gick jättebra!

6,4 mmol/liter är ett bra värde!

Red i en timme och efteråt så var jag helt slut! När man rör på sig och motionerar så kan det sänka blodsockret och det var precis vad som hände mig den där första gången. När jag skulle kratsa hovarna efter lektionen så kände jag att jag var helt skakig i mina knän och händer. Testade blodsockret och visst var jag låg och fick ta mig några druvsockertabletter.

Efter några lektioner hade jag lärt mig att reglera mitt blodsocker och mina känningar kom ytterst sällan. Blev jag lite låg så hade jag med mig mitt druvsocker i fickan, fri tillgång till all frukt i foderrummet och ibland gick till och med ridläraren hem till sig och kom tillbaka med en ostsmörgås!

Idag är det inga som helst problem att rida. Jag har alltid med mig blodsockermätare, teststickor, druvsocker och insulinsprutor. I början var det lite läskigt att rida ut ensam, så det blev mycket korta turer, men jag vågade ta längre och längre turer. Jag har alltid med mig min mobiltelefon, meddelar någon vilken väg jag planerar att rida och testar mig själv innan tur de flesta gångerna. Jag förvarar mina hjälpmedel och mediciner i en magväska eller i jackfickan och det går jättebra!

Så det går att rida (och leva ett helt normalt liv) med diabetes utan problem!

Vad som räknas som ett bra värde varierar från individ till individ, men man bör ligga mellan 3,5-10,00 mmol/liter. Min mätare ger mig ett tydligt resultat efter endast fem sekunder.

FRÅGA GÄRNA OM NI UNDRAR ANDRA SAKER OM SJUKDOMEN OCH RIDNING ELLER OM DIABETES I ALLMÄNHET SÅ SKA JAG BESVARA DEM SÅ GOTT JAG KAN! :)

Anmäl
2009-02-19 23:54 #1 av: bubbelbubbel

vilken bra artikel maja! :)

Anmäl
2009-02-19 23:55 #2 av: Yessica

Jättebra artikel! :) Kul att det funkar trots diabetes, och bra att du lär dig planera innan. :)

Anmäl
2009-02-20 00:48 #3 av: Maja

Tack! :)

#2 - Ja, det tog ju som sagt ett tag innan jag vågade ge mig ut själv men idag går det super! Har aldrig varit med om att jag har blivit låg under turen, i så fall kommer det före/efter och då har jag ofta en chokladbit i stallväskan! :)

Anmäl
2009-02-20 02:17 #4 av: exitingsvillemo

Bra artikel och bra att det tas upp. Jag är också diabetiker.

Fick diagnosen Fredagen den 13:e (Cool) Juni 2003, då var jag 21 år.

Känns ju lite lustigt att få typ 1 diabetes (barn-och ungdomsdiabetes) vid 21 års ålder...

Har aldrig med mig spruta eller mätare när jag är ute dock, slarvig som jag är. Men brukar oftast komma ihåg att ta med ett paket druvsocker.

Kollar sockret innan jag ger mig iväg, ligger hellre lite högt (14-15) när jag sticker iväg eftersom sockret, som du skrev Juve, lätt sjunker vid fysisk aktivitet.

Har lärt mig att choklad inte är det bästa att ta vid akut sänkning av sockret. Chocklad innehåller mycket fett och fett binder socker, vilket gör att det tar längre tid för sockret att ge ffekt. Så Juve, dissa chokladen och plocka med en gott och blandt påse istället Flört.

Mobilen har jag alltid med mig och talar också om vilken väg jag ska ta.

Anmäl
2009-02-20 11:19 #5 av: Maja

#4 - Jaa, men en sak som jag märkte som var väldigt konstig (och rätt så allvarlig) var att när jag red så var det inga problem, men när jag hade idrottslektion på skolan så kunde jag stiga högt! Låg på 31,3 en gång, läkarna sa att det hade med adrenalinet att göra..

Joo, jag brukar ofta ta druvsocker först och sedan choklad efter ett tag, så håller det sig ett tag, till exempel en kexchoklad! :D

Anmäl
2009-02-20 11:49 #6 av: [Zkold]

Har en kusin som fick diabetes när hon var 7 år (är 18 i år). Hon har aldrig varit särskilt noga med sin diabetes och jag har alltid fått tjata på henne när det gäller sprutan och kännt mig som en mamma. En gång minns jag att hon hade så högt blodsockervärde att mätaren inte kunde mäta det... så hon fick ut och springa mitt i natten för att det skulle sjunka. Vi var på språkresa i England då kommer jag ihåg. Suck vad jag var orolig att hon skulle svimma!
Hon gick på ridskola hon också, hade alltid med sig frukt ifall hon skulle bli skakig och åt oftast lite innan för vara på den säkra sidan.
Men det är verkligen viktigt att sköta detta och inte skita i det som hon gjorde ibland! 

Glöm inte min blogg om min unghäst Prick --> www.rebeccaskold.com

Anmäl
2009-02-20 12:16 #7 av: Rebecka

jättebra artikel

Anmäl
2009-02-20 17:10 #8 av: MalinSandman

Jätte bra artikel! Jag som diabetiker sedan sen sommaren 1996 instämmer helt på detta.. Dock var jag endast 3,5 år när jag fick diabetes typ 1.

Att rida med diabetes är lite farligt med tanke på alla saker som kan hända, men det är som du säger, har man koll på blodsockret finns det inget man ska oroa sig över..

Jag själv har insulin pump sedan december 2007 och det är så underbart, visst den kan vara lite ivägen på tävlingar osv, men så fort man vant sig vid den är den ens bästa vän!

Diabetiker är normala människor med större livs erfarenhet som min läkare säger xD som också har diabetes  =)

 

Anmäl
2009-02-20 18:57 #9 av: pippa__

Mkr bra artikel!

Anmäl
2009-02-20 19:35 #10 av: Russtoka

Bra artikel!

Har inte diabetes eller ingen i min närmaste omgivning. Men det är bra att veta hur det fungerar, vad man kan göra för att hjälpa någon med diabetes om något skulle hända.

Anmäl
2009-02-20 20:13 #11 av: Marija

Jättebra skrivet Maja! Glad

Anmäl
2009-02-20 22:38 #12 av: niare

har inte själv diabetes men min mamma har haft sen sina ungdomsdagar så i 30 år nu blir det, och hon är väldigt aktiv hästmännsika och inget hindrade henne, hon har varken med sig godis eller mätare när hon rider och då bökar hennes socker mkt nu.

många i min släkt har diabetes med aldrig blivit låsta vilket är skönt, dock kan man själv som anhörig bli orolig ibland :)

men bra artikel ;)

Anmäl
2009-02-21 03:04 #13 av: joooossan

Superbra!!

Anmäl
2009-02-21 11:09 #14 av: Alex

Jättebra artikel Maja!

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2009-02-21 11:21 #15 av: IdaT

Jättebra och tänkvärd artikel!

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. - Søren Kierkegaard
Följ min vardag med djuren på bloggen.

Anmäl
2009-02-21 14:38 #16 av: Surviver

Bra skrivet, intresant att läsa om hur det är att ha diabetes.

Anmäl
2009-02-21 14:39 #17 av: Maja

Kul att ni gillar den! =)

Anmäl
2009-02-22 22:35 #18 av: exitingsvillemo

Jätte viktigt att man talar om i stallet man står att man har diabetes, så att alla vet om hur dom ska bete sig vid ett ev sockerfall.

Det är vanligt att man blir lite lätt förvirrad vid lågt socker och vissa ggr kopplar inte ens hjärnan att man har sockerfall, därför är det viktigt att andra känner igen symptomen.

Alla diabetiker borde också ha ngt på sig som tydligt talar om att man är diabetiker. Typ en broch på ridjackan eller ngt, utifall man trillar av sin häst i en stund av "socker-förvirring" och blir liggandes.

En diabetiker som du inte får kontakt med, ska du ge socker, ju mer snabbverkande desto bättre.

Dextrosol (druvsocker) finns även som pulver och kan lösas i vatten och i värsta fall sprutas in i munnen med en ren spruta.

Eller så kan man ta honung på en sked och lägga i munnen på diabetikern.

Lågt blodsocker kan även göra en aggressiv, så ibland uppskattar inte diabetikern att få honung instoppad i munnen, men det gäller att vara envis ;o)

Anmäl
2009-02-22 22:40 #19 av: Maja

#18 - Haha, jag kommer ihåg när jag låg inne där i början och hade fått det så kom de in en gång i timman, dygnet runt och testade mitt blodsocker. En natt var jag låg och så kom de in och skulle sticka mig, men jag hade inte märkt att jag var låg så när de tog upp min hand och skulle testa så slog jag till dem lite lätt. Sur, trött och grinig. Här ska man inte komma och sticka nålar i mig inte! ;)

Jag har tur som har stallet på gården. Ägarna till hästarna är båda två utbildade undersköterskor! =)

Anmäl
2009-02-22 22:52 #20 av: fridak

bra info.
en gubbe som är ingift i släkten har diabetes typ ett och han ligger hellre lite lågt i socker. en gång hade stora tjocka släkten fest hos farfar, efter ett tag insåg någon att den här människan inte var runt oss andra så alla fick leta efter honom. Extra oroligt eftersom han hade diabetes, vi hittade honom vid vattnet (strandtomt) och han var halvt borta. ambulans tillkallades och i väntan så fick vi trycka i honom lite socker, lagom grinig gubbe då. Men allt gick bra som tur var:)

Anmäl
2009-02-23 10:58 #21 av: lisette

#18 nu trilalde en pollett ner...

Det är vanligt att man blir lite lätt förvirrad vid lågt socker

jag har konstant lågt socker! ;)

Anmäl
2009-02-23 12:19 #22 av: Maja

#21 - Haha, jobbigt! ;) När man har lågt blodsocker måste man äta någonting för att få upp det, godis går ofta bra! ;)

Anmäl
2010-06-19 00:22 #23 av: ebengtssson

riktigt bra :)

Den tanken hade aldrig slagit mig förens nu...

Anmäl
2010-12-11 15:04 #24 av: bunnyheart

Super bra artikel!

Anmäl
2010-12-12 15:42 #25 av: CelsiusT

Bra artikel!

Vad är det mer som kan hända ihop med ridningen som är farligt?

Hade du ridit innan du fick din diagnos? Varför var det annorlunda att rida efter att du fått diagnosen?

Hur märker man att man har diabetes? Vad är det som gör att man kommer på att gå och testa sig?

Jag har alltid hört att det inte är bra för en diabetiker att äta sötsaker, är det olika kanske beroende på vad för diabetes man har?

Medarbetare på westernridning.ifokus

Anmäl
2010-12-12 15:55 #26 av: Busangardens

Bra artikel. Jag har inte diabetes men jag har Narkolepsi (inklu. kataplexi), det är inget hinder för att rida men med en sådan sjukdom är det också mycket att tänka på innan man sätter sig på en hästrygg och det är viktigt att inget går snett. Sen har jag två funktionshinder också men ingen av dem skapar hinder, enda jag behöver lägga vikt på i ridningen är narkolepsin.

Anmäl
2010-12-12 16:45 #27 av: Maja

#25

 

Vad är det mer som kan hända ihop med ridningen som är farligt?

Tja, det är väl speciellt i början innan man har lärt sig hur mycket insulin man ska stoppa i sig mot hur mycket mat man äter så. Äter man för mycket och tar för lite insulin så får man ett alldeles för högt blodsockervärde och blir jättetörstig (som en öken i munnen) och kissar massor. Mår även dåligt och kan vara lite "borta" i huvudet och trött. Då orkar man inte riktigt med allt och sitter man på hästryggen måste man ju, som vi alla vet, vara med i allt som händer.

Om man istället har ätit för lite i förhållande till hur mycket insulin man tar är det värre (enligt mig). Då blir man kallsvettig, yr, illamående, skakig och ja, massa annat. Man tappar verkligen kontrollen om allt vad det än är. Några gånger har mitt blodsocker blivit så lågt att jag knappt har orkat hålla i tyglarna och nästan ramlat av hästen.

Varje gång man får för högt eller lågt blodsockervärde så tar kroppen skada av det och massa organ kan råka illa ut, bland annat ögonen. Om man inte sköter sig bra kan man i värsta fall bli blind...

Kort sagt kan man säga att man inte har full kontroll över det man gör när man inte är helt okej i värdena. Sitter man då dessutom på hästen kan det hända värre saker - man kan bli så "borta" att man kan ramla av mitt ute i ingenstans och knappt veta vad man heter. Nu är det väl kanske inte så vanligt, men det kan hända om man inte sköter sin sjukdom. Det värsta jag har varit med om har ju varit att jag har blivit så skakig att jag knappt har kunnat sitta på hästen utan har varit tvungen att hoppa av, käka druvsocker och sitta på marken i några minuter innan värdet stiger till normalnivå.

Hade du ridit innan du fick din diagnos? Varför var det annorlunda att rida efter att du fått diagnosen?

Ja, jag hade ridit i några år, både privat och på ridskola.

Det är så himla mycket mer att tänka på. Idag är det inga problem för det är lika normalt för mig med rutinerna som att borsta tänderna på morgonen. Det blir liksom en vana. Det gäller bara att planera att varje gång jag ska ut till stallet ska jag ha med blodsockermätare, nål att sticka mig i fingret med, teststickor, sprutor med insulin, kanyler och druvsocker. Jag måste hela tiden planera, planera, planera. Om jag glömmer någonting hemma (har hänt ett par gånger) så kan det bli stora problem. Värst är om jag glömmer druvsockret. Jag har idag lärt mig att känna hur jag ligger till i värdet - om det är högt eller lågt. Då vet jag ungefär hur mycket socker jag ska äta (om jag har lågt värde) eller insulin jag ska spruta i mig (om jag har högt värde). Det gäller även att vara noga och sköta allt och se till så att man alltid har telefon med sig så att man kan ringa om det är något. Det är ju givetvis bra även om man inte är sjuk också... :)

Hur märker man att man har diabetes? Vad är det som gör att man kommer på att gå och testa sig?

Det är lite olika från person till person. Jag gick ner 11 kg på 2-3 månader utan att medvetet banta eller så. Tappade bara totalt matlusten och vaknade många nätter av att jag var tvungen att springa till toaletten och kräkas upp det lilla jag hade fått i mig under dagen. Drack enorma mängder vatten, mjölk, läsk, saft... Ja, allt jag kunde hitta och det ledde givetvis till att jag kissade säkert upp emot 15-20 gånger per dag. Och vaknade 4-5 gånger om nätterna och gick på toaletten. Sedan var jag konstant trött, mådde dåligt, orkade ingenting...

Min systers kompis hade haft sjukdomen i ett par år och jag kände igen alla symptom så på grund av det ville jag testa mig och när de tog testet låg hade jag ungefär fem gånger så högt värde som en normal person ska ha. Om man går för länge utan att testa sig så kan man i värsta fall hamna i koma. Och alla organ tar stryk av för högt blodsockervärde också, som jag sade tidigare.

Jag har alltid hört att det inte är bra för en diabetiker att äta sötsaker, är det olika kanske beroende på vad för diabetes man har?

Njae, det är väl inte bra att sötsaker för någon alls i grund och botten. Flört

Diabetiker är ju "allergiska" mot socker kan man säga på sätt och vis. Friska människor producerar eget insulin. Insulinet är ett slags protein som din kropp skickar ut i cellerna varje gång du äter. Det reglerar nivåerna i din kropp och ser till så att sockret som du får i dig blir omhändertaget och att du får i dig energin som du ska och att det andra inte bara ligger kvar och skräpar.

Min kropp har slutat producera insulin. Helt plötsligt så trodde min kropp att mina insulinproducerande celler var inkräktare och började attackera dem och bryta ner dem. Det innebär att så fort jag äter socker så finns det ingenting som bryter ner det utan det går bara rakt ut i blodet. Sockret fungerar inte på samma sätt i min kropp som i din. Min kropp försöker då hitta på andra sätt att få ut sockret och det är då jag blir törstig och dricker, dricker, dricker... Efter att ha druckit en 50 cl flaska med vatten så var jag lika torr i munnen för det. All vätska drar med sig sockret ut, men det är ju inte så hälsosamt ändå.

Därför tar jag sex sprutor om dagen med insulin som har producerats på konstgjord väg. Det ersätter det insulin som skulle ha producerats av celler som har dött ut i min kropp.

Men tillbaka till frågan... Jo, jag kan äta vad som helst. Jag skulle teoretiskt sätt kunna äta ett kilo rent socker (inte för att det låter så lockande). Men då gäller det att jag tar mer insulin.

Äter jag bara en frukt tar jag lite insulin. Äter jag middag tar jag lite mer insulin. Äter jag lite godis blir det ännu mer insulin. Det gäller att hitta rätt balans mellan mat - insulin. När man väl hittar det så är det inga problem. Sedan är det ju olika från person till person. En del behöver stora mängder insulin till en måltid som andra bara behöver ta lite insulin till.

Sedan finns det olika typer av diabetes också:
Typ 1 (som jag har) vet man inte riktigt varför man får. Oftast är det så att någon annan i släkten har det så ärvs det vidare, men så var det inte för mig. Det har inte att göra med vad man äter som många verkar tro...

Typ 2 (även kallad åldesdiabetes) som beror på fel kost, för lite motion och andra sämre vanor. Kan även ärvas ner.

Visst händer det att jag fortfarande idag kan ta fel mängd insulin (antingen för mycket eller för lite) men inte alls lika ofta som i början.

 

#26 - Skönt att det går bra för dig ändå! :)

 

Anmäl
2010-12-12 20:23 #28 av: Zadeira

Jag tänkte bara tillägga att det finns olika nivåer på diabetes också, något jag inte hittar någon info om i artikeln. Alla behöver inte insulin-sprutor eller har "svår" diabetes, utan som min mamma klarar sig med att kolla blodsockret regelbundet var dag och vid måltid även äta en tablett. Med andra ord är diabetesen olika från person till person och vissa behöver inte lika många åtgärder innan ett ex ridpass.

I övrigt en mycket bra artikel.


Anmäl
2010-12-12 20:32 #29 av: Maja

#28 - Antar att din mamma har typ 2 om hon klarar sig på tabletter. Skrev om det i #27 - kanske borde ha stått i artikeln också! :)

Anmäl
2010-12-12 20:33 #30 av: Busangardens

#27 Visst går det allt gå. Tävlingar går som en dans det med. Gäller bara att jag gör som läkare ordinerar. Jag tycker personer som du och jag som har en bakomliggande sjukdom eller andra problem är häpnadsväckande duktiga på att inte låta något vara ett hinder till att leva ett normalt liv i synnerhet inte när det kommer till hästar.Flört

 

Anmäl
2010-12-12 22:17 #31 av: CelsiusT

#27 Tack för bra svar =)

Medarbetare på westernridning.ifokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.