13 - Novell

Min Drömhäst- Tuffis

2010-04-07 22:39 #0 av: Animal-3

Jag är en av de få antar jag som fått möta 3 såna drömhästar. Visst har jag tyckt om många hästar men 3 st har varit helt outstanding och dessa tre ska jag berätta om, först ut min älskade Tuffis.

Jag älskade djur redan som barn och hästar fanns naturligt runt om. Satt på häst ryggen långt innan jag kunde gå. Dock red jag bara lite hos grannar, släktingar och vänner då. När jag var 5 år gamal skilldes mina föräldrar. Gamal nog att förstå vad som hände men för liten för att veta hur man skulle hantera det flydde jag ännu lite mer ut i skogen. I samma vända fick jag börja på ridskola och det var en liten tröst. En gång i veckan hade man något man verkligen såg fram emot.

Så en dag fick jag ett brev från min faster i småland. I brevet fanns en bild på ett litet mörkbrunt hingstföl. Hans namn var Backardy och han skulle bli min. Jag vart klart glad, han var väl söt. Det gick en tid och snart kom ett nytt brev. I detta låg en ny liten bild. Denna gång på en liten rödskäck hingst. Mamma läste och det visade sig att när faster skulle hämta Backardy ringde hans ägare och sa att han blivit såld över telefon för ett bättre bud. Det nya fölet hette Tuffis och var nu den lilla ponny som skulle bli min. Jag han bara se bilden. Det var han! min ponny, jag var så lycklig att jag svävade på moln. Han var perfekt.Han var allt jag kunde önska mig, han var min ponny!

Tuffe som föl
Tuffis som föl

Efter en tid kom yttligare ett brev. Mamma och jag öppnade det. I brevet fanns nu två bilder. Ett på Backardy och ett på Tuffis. Faster berättade att när hon skulle hämta Tuffis ringde Backardys ägare igen och sa att de på telefon varit oseriösa och inte hämtat honom. Hon undrade nu om faster ville ha honom igen. Hon ville klart tacka nej rakt av. Men detta skulle bli min ponny, så hon lämnade det beslutet till mig. 5 år gamal var jag, men har nog aldrig varit så säker som jag var just då. Det var ingen tvekan, Tuffis var ju min ponny, vi var menade att ses.

Tuffis historia
Av ren slump hamnade Tuffis och Backardy på samma gård när Backardy blivit såld, så här är dom båda.

Tiden gick och snart var jag nere i småland och hälsade på pappa, faster och Tuffis.Han var inte ett år en men vad gjorde det, jag sken som en sol bara jag fick se honom. Stoltast på jorden var jag när jag fick hålla i grimskaftet själv och traska runt med denna underbara kille. Det bar av hem till mamma i hälsingland igen och det dröjde allt för länge till nästa lov. Jag pratade oavbrutet om underbara lilla Tuffis på ridskolan och hemma, vilket jag märkte mkt väl när jag 11 år senare mötte min gamla ridlärarde som fortfarande mins vem Tuffis var. Trotts alla sina elever genom åren mins hon Tuffis för jag var nog den unge hon haft som pratat mest om sin ponny. De kommande loven var sig lika jag åkte ner till pappa och höll på med Tuffis.Det var väl inte mkt en 6 åring kunde göra själv med en 1 årig hingst men jag promenerade stolt runt på gräsmattan med honom och rycktade i timmar. Bara titta på honom i hagen var ju magiskt. Dessutom roade sig pappa och jag hela sommaren med att bygga en vagn till Tuffis som han skulle få dra i framtiden.

Tuffis historia
Bild på mig och Tuffis som små, sitter fortfarande på min vägg.

Men året efter, 7 år gammal så hjälptes vi åt och jag fick hjälpa pappa och faster att köra in min ponny. Jag minns än idag vår första körtur. Pappa och faster hade samlat massa vänner att hjälpa till, säkert 15 vuxna människor gick runt vagnen när det bar iväg. Hade Tuffis strulat hade dom lätt lyft hela ekipaget.Men det gjorde han inte och jag sken åter som en sol när vi kom tillbaka in på gårdsplanen efter en minst sagt perfekt runda.

Jag gick fortfarande på ridskola hemma och visst gick det bra men jag var lite osäker och ville fortfarande inte galoppera. Det var sommaren -98, jag åkte ner till pappa igen. Allt för sällan mötte jag min älskade ponny tyckte jag och hade alltid med mig en pressent till honom. Frågade någon vad vi skulle göra var svaret alltid stallet. Glöm bad och nöjesparker jag hade ju Tuffis som väntade på mig. Och denna sommaren var speciell för denna sommaren fick jag för första gången rida på min ponny. Ridläraren skakade väl på huvudet när jag kom tillbaka och berättade hur jag 8 år gamal ridit in min 3 åriga hingst. Jag hade till och med försökt galoppera. Det hade visserligen bara blivit några krumsprång. Men jag hade ju suttit kvar och det var ju på Tuffis så jag var inte rädd. Samma höst började jag både galoppera och hoppa även på ridskolan.

Tuffis historia
Jag och Tuffis vid inridningen

De kommande loven red jag Tuffis tillsammans med min faster och hennes foderhäst Mist. Vi red i timmar och med tiden blev det mer och mer barbacka och i alla tempon. Vi försökte oss på hoppa men det var långt ifrån Tuffis starkaste talang så vi gav upp det rätt fort. Någon gång som 4-6 åring kastrerades Tuffis efter som han började ramma folk, rymma och bitas. Jag mins det inte ens alldeles förupptagen med att beundra och förklara hur underbar han var. Och trotts alla timmar i skogen, misslyckad hoppning och flertalet krumsprång så åkte jag alldrig av. Jag var själv lite imponerad efter som jag tuggat sand mer än en gång på ridskolan.

Tuffis historia
Stolt liten ryttare

Men tiden går och man är inte liten för alltid. Sista sommaren jag kunde sitta på Tuffis kom allt för fort. Visst var det ledsamt men han var ju en underbar kör ponny så det var väl inga problem i mina tankar.

Tuffis historia
Sista sommaren jag kunde sitta på Tuffis

Dock tänker vi olika och efter ett par månader när jag hört det disskuteras bakom min rygg började jag ana oråd. Och trodde hjärtat hoppade ur kroppen på mig när jag väl fick höra vad det handlade om. Jag mins inte ens vem som sa det. Jag mins bara hur arg jag vart när dom frågade "ska du inte sälja Tuffis och köpa en större ponny så du kan rida?". Att dom bara vågade ens nämna det, min Tuffis aldrig i livet, han skulle stanna hos mig, vem brydde sig om att rida. Jag struntade väll i det men Tuffis min bästa vän i alla väder, inte kunde dom tro att jag bara skulle lämna bort honom. Det tog tid innan jag kunde ens förstå deras resonemang.

Jag hade kvar Tuffis och snart hade han en liten skötare som red honom när jag var borta, så körde jag honom när jag kom dit på loven. Men Tuffis var inte den lättaste häst att hålla. Under åren som ridponny till mig utvecklade han sommareksem. Inte värre änn att vi hade det underontroll men det var ändå en del jobb. Han var ockå en expert rymmare av värsta slag inget satte stopp för honom om han verkligen ville ut. Framåt åren fick vi också erfara hans känsliga mage då han drabbades både av kolik och fång. Det var ett väldigt plockande, flyttande och smörjande. Men så länge det sköttes var han en välmående underbar ponny. Pappa sa någon gång att blev det mer kunde dom inte ha honom. Jag sa panik artat att då skulle han flytta hem till mig i Hälsingland. Så länge han kunde må bra skulle jag se till att han gjorde det.

Tuffis historia
Tuffis efter att ha ätit sin älskade blåbärssoppa som veterinären rekomenderade till hans känsliga mage.

Sommaren 2006 började jag i gymnasiet och flyttade tillsammans med mitt varmblod Peewee ner till småland. Tuffis var väl inte överförtjust när jag kom med en till häst men det löste sig bättre och bättre med tiden. Jag och Tuffis kunde umgås varje dag äntligen. Det vart mkt körning, promenader, longering, arbete vid hand m.m. och vi hade så kul. Men på vintern drabbades Tuffe av en otäck kolik. Veterinären var ute och trotts att hon gjorde allt hon kunde ville det inte släppa denna gång. Tuffis låg mkt i sin box med huvudet i mitt knä, det gick inte ens få upp honom. Som tur är är Tuffis precis lika tuff som hans namn avslöjar. Vet kunde sy fast kanyl utan bedövning och jag själv klippa stygnen utan att han ens blinka. Vi fick tag på transport och det bar av till helsingborg. Jag mins att vi ledde in honom där och jag grät. Det gick inte annat. Jag vet att vi åkte hem och jag tror det gick en vecka. Jag mins inte. Efter vi lämnade Tuffis är allt svart. Faster och pappa sa att jag var väldigt frånvarande och svarade bara ja och nej på tilltal. Jag mins dock att jag satt ihop krupen i min säng med telefon luren mot örat och storgrät av lycka när faster ringde och sa att dom hört av sig och att Tuffis mådde bra. Vi skulle få hämta honom igen. Jag vaknade äntligen upp, min underbara vän levde och han skulle komma tillbaka till mig. Vi fick hem en rakad och åmtumlad men välmående Tuffe.

Tuffis historia
Tuffis visar upp sin rakade mage

Vi tränade vidare och trodde allt var frid och fröjd. Men mot vintern kom det åter bekymmer. Tuffis lätta damhosta förvärrades och han fick många difusa symtom. Han magrade av, andades tungt, åt och drack dåligt, var hänging, hade nästan som lätta spastiska nickningar och det var nästan svårt att få kontakt med honom. Efter flertalet undersökningar fast ställde vet att det var bronkit och vi fick medicin. Det ville inte riktigt ta och han fortsatte vara dålig. Oron växte för var dag och på slutet grät jag när jag var ensam i stallet. Jag visste att det inte kunde vara så här. Men varför skulle det behöva sluta så här. Min vackra livfulla ponny var bara ett tomt skal. Vi fick endå en till dos medicinering av vet och strickta regler. Vi följde allt så mkt vi kunde. Pappa fick bygga en ny lösdrift specifikt till Tuffe, han fick aldrig sätta en hov i stallet, allt som han matades med var blött och lätt, lätt motion sattes igång. Mot alla odds vaknade han till.Den lilla fightern var tillbaka och sakta men säkert blev han bättre. Han började andas normalt.Han hostade inte längre och han var med oss igen.

Tuffis historia
Faster ute och kör en tunn Tuffis som äntligen vaknar till liv igen

Vi satte igång och tränade ordentligt igen. Men visst vart det lite enformigt. Men jag hade ju länge försökt trick träna så smått med mitt varmblod så en ny tanke tog vid och sakta men säkert började jag försöka tricka med Tuffe. Han var inte alls med på iden, enda positiva i det var lite morötter enligt honom. Och trotts otaliga försök slutade det mest med en frustrerad ponny. Ett få tal trick tog form uder protest och faster sa att det var väl ingen ide att hålla på med honom. Han var ju redan 13 år. Men envis som man är fortsatte vi. Och så en eftermiddag släppte första spärren. Under kraftiga protster gjorde han en klockren buga. Jag vart så imponerad av honom, kliade, matade, berömde i mängder och just där och då släppte spärren. Nu visste han vad jag ville. Den kommande tiden gick allt mkt fort och han lärde sig massor av trick. Allt från att ligga ner till att hoppa rätt upp i luften. Det bara rullade på och vi hade så kul.Veterinären som vi hade under vintern tog chansen en dag när hon var ute och lyssnade på hans lungor igen och såg glatt på oss, innan hon svarade "hade det inte varit för att jag sett honom i vintras hade jag aldrig trott detta var en bronkit häst. Ännu lyckligare fortsatte vi våra sysslor.

Tuffis historia
Tuffis kullerbytta bugningar, som det såg ut i början när han fortfarande tyckte matta bara var knäpp

Den vintern hade jag ingen sjuk Tuffis. Nej den vintern var raka motsattsen. Tillsammans med vänen Mickaela och hennes ponny Pim gjorde vi vår första show. En lucisa show och trotts att ingen hörde vad vi sa var det helt underbart. Tuffis har alltid älskat stå i centrum och njöt av publikens applåder. Någon vecka innan hade vi dår aktigt gått från stallet ner på stan och provat visa upp oss lite och han njöt lika mkt då. Ja vi hade hittat vår grej.

Tuffis historia
Tuffis ligg på komando

Sommaren som kom var vi iväg på yttligare en show under djur och natur mässan innan mamma, min halv syster och hennes pappa kom ner. Med lite skicklighet fick vi med oss Tuffis hela vägen ner till hälsingland. Jag vart tyvärr sjuk och hamnade på sjukhus. Men Tuffis måsta ju hållas igång så min 3 åriga syster red honom hela veckan. Hon som bara skrittat på ponny ridning tidigare var överlycklig när hon varje dag kunde skritta barbacka i skogen med mamma. Jag fick komma hem och jag vidare utvecklade deras turer och innan sommaren var slut hade jag och Tuffis showat på djurens dag i färila och lilla Liv, min syster hade ridit själv i skritt, med ledare både travat, galopperat, hoppat och badat med häst. Dessutom suttit på i de flesta trick, även provat piaff, levade och terraterre, säg hur många 3 åringar som gjort det, dessutom barbacka i grimma i skogen.Ja Tuffis har gjort mer än en unge lycklig.

Tuffis historia
Tuffis och min halv syrra Liv

Än idag står Tuffis ute i vår hage. Han går för det mesta lös överrallt nu för tiden. Det är fortfarande mkt pyssel för att hålla honom frisk, men det är värt varje sekund. Min underbara Tuffis 15 år ihop och jag hoppas det är bara början!

Tuffis histora
Och en sak till Tuffis lärde sig i samband med trick träningen, han kan helt plötsligt hoppa

Somethings is just meant to be! <3

Anmäl
2010-04-07 22:46 #1 av: lisette

jag måste först säga: vilken faster du har som fixar en häst till dig och håller honom under så många år till dig!

mysigt att du haft honom så länge och att du själv kunnat rida in honom. =)

hoppas att du får behålla honom länge!

Anmäl
2010-04-07 22:58 #2 av: Animal-3

#1 Tack det hoppas jag med!

Ja verkligen, min faster och jag har fortfarande stallet ihop, hon är en av mina bästa vänner:D Helt underbar! Sen var Tuffis ett bra substitut för henne när hon själv inte hade råd med en egen häst^^ så köpte hon en liten till mig hon kunde dona med.Men att hon haft kvar honom genom alla år även när hon själv haft andra hästar och allt,,,ja jag kan bara tacka henne!

 

Anmäl
2010-04-08 11:07 #3 av: Zadeira

Vad härligt! Trots motgångarna kämpade ni vidare och se bara vilken härlig liten ponny han verkar vara!


Anmäl
2010-04-08 14:49 #4 av: Alma-G

Gud vilken härlig historia! :)

Anmäl
2010-04-08 15:57 #5 av: Surviver

Vilken mysig historia! Jättesöt söt häst och jättefina bilder. Hopaps ni får många fler år tillsammans!

Anmäl
2010-04-08 19:51 #6 av: Tusen

Kan en shettis ha en bätttre matte? Vilken underbar historia. Önskar att fler shettisar fick möjlighet att få stanna och användas länge av sina små mattar och hussar då de blir äldre. Man måste ju inte rida i alla lägen.Flört

Anmäl
2010-04-08 23:32 #7 av: Animal-3

#3Tack, ja han är helt underbar!
#4 Tack!^^
#5 Tack!^^ det hoppas jag med.
#6 Precis^^ har man en så underbar vän är ridning långt ifrån nödvändigt:)

Anmäl
2010-04-09 00:04 #8 av: Tarragona

Underbart, jag hade min första shettis kvar tills himlen kom och särade oss efter 20 år tillsammans för mig va det självklart att han va viktigare än all ridning i hela världen. Man kan göra så mkt annat med dom än att rida.

Anmäl
2010-04-09 00:07 #9 av: Animal-3

#8 så underbart att höra! ja precis ridning eller sin bästa vän, det vart ett ganska lätt val^^ <3

Anmäl
2010-04-10 01:04 #10 av: kaka1234567

underbar historia och vidioklipet gjorde mig rörd. För den låten på miner mig om min barndom min favorit film och den betyder något spesielt för mig.

och ha först läst om ert underbara liv tillsamans gör mig enu mer rörd.

Jag börja böla

Mvh kaka

Medarbetare på Arabiska fullblod,Burfåglar,undulater,Irish Cob och NH ifokus

 

Anmäl
2010-04-10 20:20 #11 av: Animal-3

#10 oj tack^^ ja gillar den låten med<3

Anmäl
2010-04-13 22:05 #12 av: Alba123

awe, guud vad gullig video! :) <3

Anmäl
2010-04-19 10:47 #13 av: Animal-3

#12 tack^^ önskar jag kunde göra en nyare men programet fungerar inte längre:/

Anmäl
2010-04-23 00:31 #14 av: imsuchadiva

Jätte söt ponny & historia :)

vill inte vara elak, men förstår verkligen inte hur man kan låta ett litet barn hantera en unghingst :(

http://fredrikalidman.blogg.se
Anmäl
2010-04-23 00:52 #15 av: Tarragona

#14 Jag har fattat hela historien som att det hela tiden funnits vuxna med.

Anmäl
2010-04-23 11:49 #16 av: Animal-3

#14 tack^^

Ja klart fanns pappa eller/och faster alltid i närheten när vi var små^^


#15 du har fattat helt rätt^^

Anmäl
2010-04-23 14:55 #17 av: imsuchadiva

Men är fortfarande ett litet barn som håller i en unghäst, som dessutom är en hingst.

http://fredrikalidman.blogg.se
Anmäl
2010-04-23 16:50 #18 av: Fidelia

#17 Vissa hingstar är så snälla. Ofta är de naivare ju yngre de är eftersom de inte har någon dålig erfarenhet av barn.

Jag har hållit ihop med min shettisvalack i snart 20år. Vi har upplevt motgångar som buköppningar och dylikt vi också. Så jag förstår precis känslorna för lille Tuffis Glad.

Anmäl
2010-04-23 16:50 #19 av: Animal-3

#17 ja inte det mest passande för ett barn men det har inte varit några problem. när jag var 5 fick jag tuffe som unghingst och när jag var 9 fick jag min andra unghingst ett varmblod, Peewee. Han hanterade jag mer ensam en Tuffe.

Anmäl
2010-08-31 10:24 #20 av: bell

Härligt läsning i Min Häst nr 19!!!! hi hi tyckte att shettisen såg bekant ut Skrattande Underbart när man får en vänn för livet.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.