Annons:
Etikettnovell
Läst 9217 ggr
IdaSH
2010-05-17 13:37

Min Drömhäst - Shadow

Man kan inte påstå att han var en speciellt vacker häst. Ett och annat revben stack allt som oftast ut och att försöka sitta barbacka på hans manke som stod upp som en vass knöl på ryggen var inte att tänka på. Han var heller ingen dröm att rida. Han var stel och ovillig och kunde protestera på alla möjliga olika sätt så fort man krävde något av honom. Ingen hade någonsin sett honom gå i en ordentlig form; nosen var uppe i vädret så fort någon satte sig på hans rygg...

Första gången jag red honom var jag 10 år gammal och hade aldrig suttit på en storhäst förut. Överhuvudtaget var jag inte speciellt bra på att rida, och detta gjorde kanske hela skillnaden. Jag hade inga krav på vare sig honom eller mig, jag satt bara och red runt med ett stort leende på läpparna. Det jag minns att jag fastnade för från början var hans sätt att se på mig och hur han verkade förstå att jag var liten och inte kunde något. Jag kände mig aldrig någonsin otrygg på hans rygg. Han tog hand om mig.

Efter den där första ridturen började jag spendera mer och mer tid med honom. Jag började sakta förstå att han inte alls var omtyckt bland människorna i stallet. Många fällde kommentarer om att det var bra att någon brydde sig om häststackaren, och ofta hörde jag stön av besvikelse när någon tvingades rida honom på ett dressyrpass. Själv förstod jag ingenting. Shadow hade aldrig gjort en antydan till att göra en fluga förnär. När jag tänkte efter insåg jag att jag aldrig ens hade sett honom fälla öronen bakåt. Han gav inget större väsen av sig; han var lugn och stillsam och hade de vänligaste hästögonen jag någonsin hade sett. Han blev sakta min stora trygghet.

Åren gick och jag började lära mig rida på riktigt. Jag och Shadow kämpade på tillsammans. Eller ska man kanske säga att jag kämpade på med honom? Att försöka rida honom till något som liknade form hade jag gett upp för längesedan, så istället försökte jag på alla möjliga sätt och vis att få honom att åtminstone lyssna på mig och göra det jag bad om. Jag tappade fort räkningen på hur många gånger han ilsket reste sig på bakbenen i protest när jag bad om något krävande. Många gånger slutade det med att jag satt och tittade på mina kompisar när de red sina hästar i alla möjliga sorters dressyrövningar, när jag själv knappt kunde få till en normal skänkelvikning. Men jag gav aldrig upp, för jag visste att Shadow kunde alla de där sakerna. Jag visste att om någon bara gav honom lite tid skulle han mjukna till slut och visa hur duktig han faktiskt var.

Det var blod, svett och tårar. Aldrig har det uttrycket varit sannare. Många gånger ville jag bara ge upp dressyren med Shadow, för oftast kände jag mig som världens sämsta ryttare när jag satt upp på honom. Jag fick ofta höra att andra inte förstod hur jag stod ut med honom, och hur jag ens orkade försöka rida vettig dressyr på en häst som inte ens kunde gå på tygeln. Men jag tror inte att folk förstod att det fanns något mellan oss. Av alla de gånger jag satt på hans rygg och han skenade, stegrade och försökte få av mig var jag aldrig rädd. Jag tyckte istället synd om honom. När jag tittade in i hans snälla ögon såg jag ingen vildhäst. Jag såg en olycklig häst som inte trivdes med sin tillvaro och ständigt fick utstå elaka kommentarer runtom sig. Jag ville så innerligt gärna hjälpa honom att få andra att förstå vilken fantastisk varelse han faktiskt var, men så länge han kämpade emot och inte med mig…

Vändningen kom en varm sommar när jag skulle rida honom i några dagar. Då hade jag känt honom i fyra år. Jag kommer ihåg dagen så väl. Jag hade som vanligt förhoppningar om att Shadow skulle försöka hålla sig på alla fyra den här dagen. Men direkt när jag satt upp anade jag något annorlunda hos honom. Han skrittade glatt på med öronen spetsade och i hans ögon fanns en gnista jag inte hade upptäckt förut. Han såg helt enkelt glad ut. Jag tänkte inte mer på det, kortade tyglarna och började rida. När passet hade flutit på ett tag hände det ofattbara. Jag kände hur Shadow plötsligt höjde ryggen under mig, började tugga på bettet och krökte nacken. Jag gapade. Människorna runt omkring mig stannade upp och gav ifrån sig förvånade, glada tjut. Jag hörde ingenting, förstod ingenting. Jag fortsatte rida med en stor klump i halsen, för Shadow var mer samarbetsvillig än någonsin förut. Fyra års intensivt kämpande hade äntligen gett resultat.

Efter en hel vecka av riktig, ordentlig dressyrträning med Shadow svävade jag på moln. Berömmelserna från de som sett oss tillsammans nere på ridbanan fortsatte strömma in och det var första gången vi fick positiva kommentarer efter dressyrpass. Alla uppmuntrande kommentarer fick mig att göra något jag aldrig förut haft en tanke på. Jag anmälde mig och Shadow till en klubbtävling. Jag var så glad över vår utveckling att jag ville visa hela världen vilken fantastisk häst han var!

Efter tävlingen hade personerna i publiken en enda kommentar att ge mig. De var förbluffade över att jag kunde sitta så stadigt på en så skumpig häst. Att han var skumpig var något jag inte märkte av längre, jag hade snabbt vant mig vid hans stora steg. Många var förvånade över att se Shadow i startlistan för en dressyrtävling. Jag var rätt missnöjd med min ritt efter att ha tackat domaren, men skrittade runt en stund i ridhuset och klappade om honom i alla fall. Vi hade gjort det vi hade kunnat och framför allt hade vi vågat. När jag var på väg ut ur ridhuset hördes speakern i högtalarna.
- Då har vi fått in lite fler resultat. Etta just nu ligger Ida Sörensen Häggman och Shadow…
Jag kommer ihåg att jag stannade upp, gapade stort och tittade upp mot domartornet. Sedan hörde jag glada rop, såg mina kompisar komma springande och helt plötsligt var jag omkramad från alla olika håll. Då började tårarna rinna ner för ansiktet på mig. Jag lutade huvudet mot någons axel och grät högt. Grät för att jag i det ögonblicket kände att jag äntligen hade uppnått det jag hade kämpat för i fyra år. Jag hade bevisat för alla andra att Shadow också kunde. Att vi också kunde. Vi slutade på en tredje plats i klassen och aldrig har jag varit så stolt efter en tävling.

Vad som hände efter det är jag inte helt säker på. Jag vet bara att jag och Shadow helt enkelt gick skilda vägar. Han står fortfarande kvar i sin box i stallet och det händer ibland att jag går förbi honom, ger honom en puss på mulen och tänker tillbaka på våra glansdagar. Hur vi gick från 0 till 100 på en enda vecka. Hur vi gick från att vara den lilla, okunniga tjejen och den stora, jobbiga kraken till att bli proffsryttaren och dressyrhästen. Hur vi, tillsammans, gjorde det omöjliga möjligt.

Mvh Ida

www.krusfoto.se

Annons:
Zadeira
2010-05-17 13:57
#1

Vilken otroligt fin historia. Jag fick tårar i ögonen av slutet, att han står kvar i stallet och du ibland pussar på honom men att ni gått skilda vägar.

lisette
2010-05-17 15:01
#2

jag fick med lite tårar i ögonen, men varför rider du inte honom längre? det ska du ju göra! :D

IdaSH
2010-05-17 23:05
#3

Kul att höra!

Anledningen till att jag slutade rida honom regelbundet kan väl sammanfattas som så att jag insåg att jag behövde börja ta tillvara på ponnyåren jag hade kvar innan jag fyller 18, så när jag fick chansen att börja tävla en ponny lokalt tog jag den, helt enkelt. Men om ett par år börjar jag rida storhäst igen och vem vet, då blir det kanske han och jag igen :)

Mvh Ida

www.krusfoto.se

Caroline.H
2010-10-25 20:10
#4

Superfin berättelse! :') Hoppas att du börjar rida honom igen nån gång! :D

//Caroline


Upp till toppen
Annons: